Publicerat i Svensk Kyrkotidning 2014, Nr 1
Det är fortfarande mörkt. Långsamt vaknar staden. Sopåkarna slamrar med sopkärlen. Några studenter är på väg hem från nattens vattenhål.
Domkyrkan, tyst och grå, vilar som en stor katt i mörkret. Några steg därifrån ligger Liberiet, det medeltida huset. Det är kyligt i meditationssalen. Två ljusflammor kämpar i dunklet. Röken från rökelsen står som en lodrät strimma i luften.
Klockan i norra tornet slår sex. Dörren nedanför den branta trappan öppnas och stängs igen. ”Stå upp!” Stenarna i den mörka salen vaknar till liv. Reser sig. Återtar sin gravitation.
Beslutsamt går Gundula till sin plats. Bara står där – en stund, i mörkret. Övertygande genom sin närvaro. Så kommer orden: Jeder Tag der erste – Jeder Tag ein Leben. Jeden Morgen soll die Schale unseres Lebens hingehalten werden… Leer hinhalten…
1971 började jag läsa teologi i Lund, en tid präglad av liturgiska försöksordningar, kyrkopolitiska positioneringar och aktivism. 1976 mötte jag zen. Det mötet förändrade mitt liv. Sittande i lotusställning på en kudde, uppmärksamt följande andningsrytmen anade jag något jag ditintills inte varit i kontakt med i kyrkan: En Väg mot inre samling bortom orden och tankarna.
Zens hjärta ligger bortom religionernas fixeringar i dogmer och religiösa föreställningar. Man kan skilja mellan zenbuddhism som är en yttring av Buddhism med vissa riter och föreställningar, en viss historisk utveckling o.s.v. och the zen experiance, själva den bortomspråkliga upplevelsen som kan nås genom zazen.
”Zenmeditation” eller bättre zazen innebär att sitta sig till/sitta i avspänd uppmärksamhet.
Grunddragen är enkla: Att sitta upprätt, att ge utrymme åt andningen så att den blir långsam, rytmisk och djup och att lämna tankar och bilder därhän med hjälp av en vilande uppmärksamhet på en sak, tex andningsrytmen. Ett regelbundet övande hjälper en att ge upp böjelsen att genast ramslå tillvaron. I stället lyfts människan in i ett uppmärksamhetens tillstånd i vilket ”alla ting lämnas ifred” (Mäster Eckhart).
Här är man så nära inpå ”livet” att de gränser som annars av vana upprättar distansen mellan subjektet och objektet tunnas ut och en fundamental förbundenhet med och mellan allt kan förnimmas. Denna förbundenhet före-ligger. Den är inget man skapar eller bygger upp i övningen. Snarare något man väcks till. Denna resa visar sig efterhand inte vara något annat än Närvaro i denna värld bland människor, träd och jord, i sorg och glädje.
Ungefär 10 år senare mötte jag Gundula Meyer, evangelisk-luthersk präst från Tyskland och s.k. independent zenmaster i zenskolan Sanbo Kyodan. 1987 blev jag hennes elev. Att vara oberoende zenmästare innebär möjligheten att själv utse zenlärare. 2003 utnämnde Gundula mig till zenlärare, vilket innebär att jag bemyndigades att föra vidare vad jag mottagit av henne.
Under drygt 15 år återkom Gundula regelbundet till Sverige för att leda sesshins (intensivdagar i zazen). Under dessa användes bl.a. texter ur Dag Hammarskjölds Vägmärken för gemensam recitation. Omtumlad och förundrad märkte jag hur de skarpa, avskalade, klara texterna läste mig och mitt liv. Formuleringar om svårfångade djupmänskliga sammanhang förmådde erbjuda härbärge åt erfarenheter jag gjorde i den tysta meditationen.
I Dag Hammarskjöd fann jag en ”mystiker” som både var nutida och som skrev på mitt eget modersmål. Dessutom flätade han konsekvent samman resan inåt med vägen ut i världen.
Jag tog emot Vägmärken som en gåva. Texten hade lämnat författaren och tillhörde inte längre honom utan mig, läsaren. Detta har gjort mig fri att för eget bruk låna ord och bilder, fri att ladda texterna med eget innehåll och låta dem fungera som kärl för egna erfarenheter.
I Enekulla Zendo används regelbundet två citat ur Vägmärken. Ett att läsas som inledning till morgonsittningen kl 6.00 och ett som inledning till eftermiddagssittningen kl 15.00. I texten nedan är de kursiverade.
Var dag den första –. Var dag ett liv. Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom – ty vad som gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess vidd. (118)
Orden tar spjärn mot tidens gång och fokuserar livets fordran och varje stunds betydelse. Den tomma skålen är sinnebilden för det förutsättningslösa mottagandet.
Gårdagens upplevelser bildar grund för dagens tolknings- och reaktionsmönster. Tvetydiga erfarenheter förstärker den reservation som per automatik går igång när människan ställs inför något nytt och främmande. Denna process gör människan till den som i mötet med livet redan kan och vet. Hon bli ”expert”. Men experten riskerar alltid finna svaret på livets fråga inne i boxen och därmed gå miste om det äventyr mötet med det annorlunda kan innebära.
I den tomma skålen ges inte förutsättningar för gårdagens erfarenheter att stelna till bestämmande sanningar och begränsande svar utan de stannar kvar endast som övergående speglingar i skålens klarhet, form och vidd.
Man kan säga att zens ärende är “den första dagen”. Varje ögonblick är en ny begynnelse. I zazen övar jag mig i öppenhet, låter vad helst komma, noterar och härbärgerar i stunden och så låter det gå, lämnar – mottar, bär och lämnar. Denna inre hållning utgör också ett slags första och grundläggande hållning gentemot livet: Att inte hålla fast, inte frysa livsflödet. “The goal of practice is always to keep our beginner´s mind… It is open to everything. In the beginner´s mind there are many possibilities; in the expert´s mind there are few” (Suzuki Roshi). För nybörjaren finns bara det som ges för handen. Därför är nybörjaren öppen och fri. Zazen är att gång på gång återvända till nybörjarplats för att stadigare och stadigare få tillgång till läget före det reaktionsmaskineri som alltid står stand by.
Förr eller senare öppnar meditationen upp mot enkel närvaro, avspänd uppmärksamhet – okonstig och samtidigt stilla överväldigande. ”I don´t know anything about consciousness. I just try to teach my students how to hear the birds sing.” (Suzuki Roshi) För den som lyssnar ostört träder i ögonblicket fågelsången ut ur sin bestämning, ut ur den svävande abstraktionen och en port mot en inre rymd öppnas. Hammarskjöld kallar denna rymd för ”ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad”. När behovet att ”begripa” sätts på undantag ges utrymme för möte utan förtecken. Fågelsången lämnas i fred, får vara ”i sitt heliga oberoende” (sid 140). För ett ögonblick byts reservation mot förbundenhet.
– så såg jag att muren aldrig funnits, att det ”oerhörda” är här och detta, icke ett annat,
att ”offret” är här och nu, alltid och allestädes – detta, att ”surrendered” vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig. (78)
Människan är böjd att recensera. Sekundsnabbt bedömer jag något som vackert eller fult, bildar mig en uppfattning om bra eller dåligt. Det inre rummet sluts och så vet jag hur jag ska tänka och handla. På det viset värnar jag det lilla jagets position. För säkerhets skull skapas en föreställningsvärld som ska hjälpa mig tro att jag har tillgång till en fast punkt utifrån vilken jag kan bestämma världen. Vi behöver förvisso gränser och ibland murar som hjälper oss dela av och skilja ut. Det är frestande att låta dem strukturera världen i skarpa motsatser och sedan upphöja dessa till sanningar. Fastslagna sanningar blir till mentala maktstrukturer som bestämmer det tänkande och handlande och som förr eller senare tar gestalt utanför mig som gränser mellan mig och andra och mellan länder. Tagna som slutgiltiga svar på vem jag är och hur världen sitter samman blir de till förfalskning och illusion.
Ordet ”såg” i citatet indikerar ett tillklarhetskommande: Muren som separerar och skiljer av är en illusion, en mental konstruktion som inte svarar mot existensens djupaste beskaffenhet. Det är jag-et som räknar för och emot, vinst och förlust, bra och dåligt, här och där. När detta jag bryter samman träder verkligheten fram och anmäler sig i sin ”oerhördhet”. Det visar sig att det inte finns och aldrig funnits en ort reserverad för ”det oerhörda” någon annanstans, där framme eller där uppe. Orten är här och detta.
I den anteckningen i Vägmärken som föregår möter vi en tydning av ”det oerhörda” (77). I den skildras en intensiv arbetssituation. Personen är samlad och riktad. Den samlade och strama formen bryts igenom i en ögonblicklig känsla av frihet och glädje. I den totala närvaro som samlingen verkar bryts alla inre gränser sönder i en ”självutplåning” och direkt kontakt etableras med själva livet. Den som hänger sig åt det som getts för handen förlorar sig själv i detta, blir ett med det. Det är i den stunden som en ”tidlös lycka” ges som en kvalitativt ny tillgång till livet, ”livsnärhetens friska fulländning”. Denna närhet till livet beskrivs som ”en delad, tidlös lycka” förmedlad i stunden genom enkla livsyttringar: ”ett leende, en handrörelse”.
I det oerhörda vrids alla självcentrerade strategier ur ens händer: ”Det ’oerhörda’ – att vara i Guds hand.” Här beskrivs en erfarenhet som är bortomspråklig och inte möjlig att bestämma eller kategorisera men som är ”det enda förblivande”: ”I det oerhörda är du utom och över.” (81) Det handlar om den vertikala rörelse som upphäver tiden och genombryter rummet och vidgar allt till ett evigt här och nu. ”Frukt av det förflutna, havande med framtiden är nuet likväl alltid i evigheten – alltid i evigheten som en skärningspunkt mellan tiden och trons tidlöshet i frihet mot förflutet och framtid.” (80)
”Offret”, förutsättningen, är ett ständigt pågående ”letting go”. Varje stund är ett stup, varje steg ett fall. På detta plan är människans sanna existensform att vara kapitulerad. Väl kapitulerad är människan det tomma kärlet som inget annat är än ren disponibilitet: ”Vara vad Gud av sig, i mig, ger åt sig” eller beskrivet från människans synvinkel: ”mottaga, bära och återskänka”.
Det gör ont när murar bryts igenom. Men det är också då jag befrias från mitt ängsliga bestämmande. Jag slipper upprätthålla föreställningen att jag måste ha kontroll. Allt träder mig till mötes i oändlig saklighet, med oändligt djup. Jag är fri mot andra, fri mot mig själv, vän med träden, med havet och stenarna, regnet och solen.
Man måste förvillas för att förnyas. Gå vilse för att finna den oväntade gläntan. Zazen är att gå vilse, tappa fattningen om den invanda kartbilden, förvillas i tankebanorna och till sist ge upp företaget. Alla klyftiga svar som kretsar runt i samtalsrum och som kan läsas i litteratur betraktas, när allt kommer till kritan, som enbart hopsnickrade tröstegrunder.
”Hur såg ditt ursprungliga ansikte ut innan dina föräldrar föddes?” Det finns inget givet eller slutgiltigt svar på frågan Vem är jag? Varje svar är en inlåsning, en förminskning av den jag djupast är. Att låta frågan djupna, låta bristen stå fram allt mera naken och tydlig, få tillgång till o-färdigheten är att bejaka att den existetiella frågan ur denna synvinkel handlar om att maximera tvivlet.
Det finns en anteckning som beskriver denna passage som måste genomgås om man vill ta självförverkligandets möjlighet på allvar. ”’att få i ljus försvinna och bli till sång’. Att släppa greppet om den gestalt som inför världen bär ett namn. Som byggts upp i medvetenhet, genom social ambition och under tyglande formvilja. Att släppa greppet för att falla, falla – i blind hängivelses tillit. Till ett annat, en annan -.” (24)
Att släppa greppet om de föreställningar, de bilder, det ”varumärke” vi identifierat oss med; om de utpekbara egenskaper vi iklätt oss för att vara gångbara på marknaden, vara relevanta i tiden och omtyckta av människor. Släppa greppet om denna tidens logik som koloniserat mig och fått mig att mer fästa mitt hjärta vid denna världens framgångsrecept än vid levande Gud. Släppa greppet och våga falla, trots att man inte vet vad som finns att falla till. Bara veta att det är annorlunda – ”i blind hängivelses tillit. Till ett annat, en annan -”
Överlämnandet kan beskrivas som ett fall ut ur en existens bestämd av objektiveringens demoni, ut i ett existerande som är den oändliga öppenhetens frihet. ”Att träda ut ur detta, naken, på morgonljusets brant – mottagen, osårbar, fri: i ljuset, med ljuset, av ljuset. En, verklig i det ena. Ut ur mig själv som hinder, ut i mig själv som uppfyllelse.” (121)
På det öppna fältet träder ”verkligheten” fram och presenterar sig rentvådd och morgonfrisk. Ur människans synvinkel kan detta beskrivas som ett tillstånd av total närvaro. Hon är odelad och i fas med allt som är och sker. ”Du skall finna att det ständiga avskedets, den stundliga självuppgivelsens frihet ger din verklighetsupplevelse den renhet och skärpa som är – självförverkligande.” (104) Världen kommer mig till mötes, konfirmerar sig själv i mig. Reservation byts mot förbundenhet. “That the self advances and confirms the myriad things is called delusion; that the myriad things advance and confirm the self is enlightenment.” (Eihei Dogen Zenji)
Carl-Erik af Geijerstam beskriver på förunderligt vis detta skifte: ”Stillhet är inte bara frånvaro av något – av oroliga tankar, av samtalande röster och ljudande telefonsignaler. Det är en tomhet, ett mellanrum som väntar. Något vaknar och trevar sig fram ungefär som en skalbagge känner sig för med sina spröt. Kanske det finns en värld här nära med regn, med stenar och med grinden som glider upp på sina gångjärn – ja med den skugga man själv kastar på marken. Man ser spår och tecken av något som förefaller en bekant men sedan länge förbigånget och bortglömt. Det reser sig ånyo upp som det gräs man en gång trampade på och gick bort från.”
Något vaknar i stillheten. Reser sig upp. En ursprunglighet presenterar sig.
Hammarskjöld: ”Förstå – genom stillhet; Handla – ur stillhet; Vinna – i stillhet.” Direkt efter kommer ett citat av Mäster Eckhart: ”Skall ögat varsebli färgerna, måste det först självt vara avklätt alla färger.“ (101)
Mina bilder och föreställningar om färgerna måste lämnas, släppas, så att jag en dag kan se färgerna sådana de i verkligheten är. Eckhartcitatet beskriver vägen, själva subtraktionsprocessen, mot denna stillhetens öppna rymd, semina motuum, i vilken vi ser obrutet.
”Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker hur djupt blir då inte mörkret” – Matt 6. Ett ”fördärvat” öga ser bara sina egna projektioner, vars ursprung är mina behov av kontroll och överblick. Ett ”ogrumlat” öga är ”enkelt”. Ett obrutet seende låter verkligheten träda fram i egen rätt.
En gång när Buddhan vandrade genom landskapet med sina lärjungar pekade han på marken och sa ”Här skulle det passa att resa ett tempel”. Sakadevendra tog ett grässtrå och fäste det i marken och sa ”Templet är rest”. Buddhan log.
Buddhan testar. Hade lärjungarna bejakat förslaget och börjat beräkna bygget, funderat kring medlemsantal och gudstjänstbesökare hade man visat att ögat fortfarande var grumligt. Sakadevendra ser klart och presenterar sitt svar: Templet är rest överallt, skapelsen är en epifania, i varje grässtrå ”öppnar sig valv bakom valv oändligt”. Grässtrået presenterar sig i sin yttersta ursprunglighet, vittnar om en ”värld helt nära med regn, med stenar och med grinden som glider upp på sina gångjärn”.
Att låta världen träda fram i egen rätt innebär inte att det vanliga blir annorlunda i betydelsen något annat eller något mer än tidigare. Snarare skärps vanligheten i sina konturer, djupnar i sin vardaglighet, ända till den grad att den blir ovanligt vanlig. ”Mysteriet är ständig verklighet hos den som i världen är fri sig själv, verklighet i lugn mognad under bejakelsens mottagande uppmärksamhet.” (97)
Så där kan det vara, så som det beskrivits ovan – ibland, någon gång då och då. Tillfällen som får mig att ständigt återvända till tystnaden och stillheten för att finna mig till rätta i det vardagliga ”sittandet” som egentligen inte är något speciellt omtumlande eller djupsinnigt. Det bara är – ofärdigt. Det är denna oändliga ofärdighet som konstituerar min existens, alla tings existens, världens existens. Det är denna erfarenhet av att aldrig bli färdig – ”och det är som det skall” – som drar in mig i världens dans i vilken det ena ständigt ger det andra. Så jag fortsätter vandra vidare i denna förunderliga blandskog av Hammarskjöld, Gundula, Eckhart, Suzuki – vägmärken som alla pekar mot den glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Siffrorna inom parentes hänvisar till sidor i Dag Hammarskjölds Vägmärken; Bonnierpocket 1999
Pelle Bengtsson